Äntligen - vår första pinne!

Då var det dags för agilitytävling i går och det var ju faktiskt ett tag sedan. Det var på tiden tyckte jag för agility är det roligaste jag vet. Vi åkte tillsammans med Tina, Murphy o Jackson och Anneli o Nisse. Tina hade lånat Niclas stora Volvo för att vi skulle få bra med plats. Väl framme i Råådalen var det ont om parkeringsplatser men vi hade tur (ja var det tur egentligen??) eftersom en bil lämnade platsen innanför grindarna och då ställde vi oss där. Undvek hörnet som redan såg geggigt ut och det var djupa spår i gräset. Men där vi ställde oss såg det fast och bra ut. Vi sammanstrålade med Tove, Amadeus och Beertje som redan var på plats och hade slagit upp sitt tält. JAG personligen är ju inte överförtjust i killar av min egen ras så vi glodde lite svart på varandra och skällde lite. Ja jag erkänner att jag är väldigt uppspelt precis när vi anländer till en tävlingsplats och har nog taggarna lite extra utåt just då och då kommer väl ett o annat skall över mina läppar som borde stannat inne men jag har ju så svårt att styra mina känslor...... Men det lägger sig efter en stund och matte kämpar med det. Vi började med hoppklassen och där var 43 som kom till start. Jag tänkte som så att nu ska jag visa matte att jag faktiskt kan, så jag fokuserade på djup koncentration på min uppgift och det gick strålande. Felfritt lopp - hurra vá já e bra - och vi blev tvåa i klassen. Det var faktiskt bara två felfria i hela klassen. Men en sak förstår jag inte. Matte pratar om en pinne som man vinner och jag trodde såklart att det var nåt gott som man skulle få då men ack nej, inte minsta lilla ätbara pinne. Hm... märkligt. Däremot fick jag såklart massor av godis av matte sedan och mycket beröm. Agilityklassen gick inte lika bra om man säger så. Tror att matte tog ut mig lite för tidigt så jag blev lite trött på att stå och vänta så länge. När det inte händer något blir jag lite lat, faller liksom in i en annan roll. Sen misstänker jag att matte var så nöjd med hopploppet så hon la inte så mycket krut i agilityloppet och då blir jag också lite nonchalant såklart. Efter prisutdelning blev det så dax att köra hem. Inte helt problemfritt att köra ut från vår parkeringsplats. Framhjulen grävde genast ner sig i dyngan och Tina provade på alla sätt och alla håll med hjulen medan Anneli och matte knuffade (vilket kostade matte en spricka i ett revben - mobilen i bröstfickan kom emellan mattes tyngd och bilen, huuuuur kan sånt bara hända?) Dessa tre damer kämpade på medan folk passerade och gav dem käcka tillrop som "gasa inte så mycket för då gräver den ner sig mer" och "ha hjulen raka istället" men tror ni att någon var villig att hjälpa till att knuffa? Till slut kom en vänlig dam självmant och strax efter en man och med deras hjälp kom vi loss hur lätt som helst. Sen hade matte och jag en riktig myskväll med lite extra godis - det gillar jag. Ha det gott kära vänner - vi ses och hörs!