Årets första agilitytävling

Matte velade först om hon skulle eller inte skulle anmäla oss till Oskarströms agilitytävling den 21 januari. Med tanke på årstiden KAN det ju vara problematiskt att ta sig fram på vägarna, och min matte är inte den allra modigaste att köra bil i snöoväder. Men Tina hade ju anmält sig och Jackson och vi brukar köra ihop med dom så till slut blev jag ju också anmäld. Vi sjusovare fick allt vackert kravla oss upp ur sängen strax före halv sex - allt var förberett kvällen innan som vanligt - och kvart över sex var vi på väg. Väderleksrapporten hade förvarnat om en decimeter snö vid middagstid men det skulle slå över till regn på seneftermiddagen. Vägen dit gick bra, tog cirka 2 timmar och inte förrän den allra sista biten blev det vitt och halt. Vi har ju inte ens sett snö nere hos oss. Jag och Jackson väntade - iklädda dubbla täcken - i våra varma, goa och filtklädda burar i bilen medan mattarna gick in och rekognocerade. Det var två stycken hoppettor, A o B. Först A såklart och där hade jag startnummer 9 och det var en rolig bana, tämligen enkel, MYCKET spring och en eller två klurigheter. Som ni alla förstår så uppförde jag mig helt exemplariskt och skötte med bravur min del av loppet MEN matte...... hon var ju inte riktigt med så hon "glömde" att kalla på mig när jag flög över hindret som stod så ödesdigert att man såg rakt in i slalomen :( Huuuuur i hela fridens namn skulle jag kunna veta att detta inte var en ovanligt avancerad slalomingång? Nääää, just det. Då hade det varit bra om den så kallade ledaren hade lett mig på rätt köl. Strunt samma, vi blev diskade i detta lopp. Sen fick jag en lång paus och passade på att vila mig lite medan matte hejade på våra klubbkompisar. Vi var hela 5 stycken från Trelleborgs BK. Dags sedan för matte att gå banan till nästa klass. Som hon ojade sig, "oh det känns inte bra det här, där hinner jag aaaaaaldrig fram, detta kan aldrig gå bra" och så vidare, lät det från henne. Rolig bana denna också, men lika mycket spring och några klurigheter. Vi hade startnummer 29 här. Men här skärpte matte sig lite så vi klarade faktiskt av att springa felfritt här. Vi blev femma i klassen och fick vår tredje pinne så nu är det meningen att jag ska tävla i Hoppklass 2 i fortsättningen. Ja jag är övertygad om att JAG kan - men - hör ni - huuuuuuur ska det gå för min matte? Direkt efter prisutdelningen körde vi hem och jösses vad det snöade. Vi kröp fram, så småningom hamnade vi bakom plogbilen, och det tog oss dryga 3 timmar att komma hem. Ju närmre hemmet vi kom desto mindre snö och till slut ingen alls. Hoppas att det var både den första och sista snön vi såg denna vintern. Kan tillägga att matte tyckte att vårt diskade lopp var mycket, mycket bättre än det felfria, men tyvärr blev det inte filmat. Nä lopp B var inte vårt varken bästa eller snabbaste lopp - men det räckte i alla fall till en pinne - tjohooooo! Nu ska vi mysa i kväll, matte o jag, och gotta oss åt uppflyttningen. I morgon ska jag egentligen träna agility för det gör vi på söndagar. Vi kör dit sa matte men vi ska inte göra många knop, kanske bara nåt litet på kul. Sen ska jag på kalas hos min kompis Tyson för hans matte fyller år, det ska bli kul.

Vaccinationsdags :(

Ja alltså det hade jag ju inte en aning om förrän jag stod på en viss parkeringsplats som jag mycket väl kommer ihåg.

Matte lastade mig i bilen och så körde vi till härliga Smygehuk och gick en mysig runda i det härliga vädret. Jag passade på att posera lite på lämpliga ställen för det kan ofta löna sig - om ni förstår vad jag menar. Om min matte hade haft lite bättre koll på hur man hanterar denna bloggen så skulle jag gärna vilja ha in två foton här och sen fortsätta berättelsen. Tyvärr har hon inte en susning om hur man varvar text med foton så jag ber om ursäkt å hennes vägnar.

När vi gått en sväng så körde vi vidare till Beddingestrand och jag kände ju naturligtvis igen stället så fort jag kom ut. Men jag låter mig inte nedslås sååååå himla lätt så jag tog det långa benet före in mot veterinär Malins ingång. Jag hade ju förstås en liten tanke på snusdosan i mattes ficka, den innehöll osttärningar och bitar av leverpastejkakorna (Toves mirakelkakor) som vi bakade igår. Den ville man ju gärna åt som ni förstår.

In kom vi och vips - innan jag visste ordet av - så befann jag mig i händerna på Malin uppe på hennes behandlingsbord. Och vad skådar mitt norra öga om inte DOSAN! Då överfaller mig känslan av skräckblandad förtjusning och jag blir l ä t t upphetsad om man så säger. Men Malin är jättejättesnäll och har världens tålamod - utan att jamsa och ställa in sig för mycket - för se DET gillar jag inte. Nä, hon är vänlig men påstridig och gör det som måste göras snabbt och smärtfritt.

Och under tiden detta göres får jag fri tillgång till dosan - hurraaaa! Och matte fotade dessutom idag, det var något nytt.

Idag var det rabies som jag skulle skyddas mot och den sprutan får jag vart tredje år. Men det är faktiskt inte så längesedan jag var och fick vaccination mot kennelhosta plus det andra, i höstas nån gång vill jag minnas. Måste nog konstatera att detta börjar bli mindre och mindre obehagligt för varje gång och att det hemska minnet av blodprovstagningen en gång i tiden börja blekna. Underbart skönt!

Så när jag fick komma ner på golvet och matte och Malin satt och pratade, då var jag hur cool som helst igen och strosade runt och kollade alla skrymslen och vrår på stället.

Jaaaaaaa, det är nog frågan om om jag inte kan tänka mig att komma tillbaks hit faktiskt för idag kändes det väldigt bra. Men vi kan ju vänta ett tag........

Adjöss med 2011 och välkommen 2012!

Ja asså vae fasen jag haaaaar sagt till matte att hon ska skriva här men hon e ju alldeles hopplös. Håller på med en massa oviktigt strunt istället för att uppdatera min blogg. Bra att du sa ifrån Anneli för hon lyssnar inte på mig. Jag ska bjuda dig på mina godisar när vi träffas!

Vi har haft en underbart härlig nyårshelg ute i Hagestad på Österlen, och det blev av tack vare att matte är lite rädd för raketer. Här i stan skjuter dom som tossingar i flera veckor och om det tycker hon INTE. Som ni förstår så bryr ju JAG mig inte om sånt men tycker det är synd om matte som är skotträdd så man hänger ju med när hon flyr stan såklart. Iår har dom gubevars infört nya bestämmelser som säger att man bara får skjuta på nyårsafton mellan 16.00 och 04.00 men va fasiken hjälper det när dom som skjuter inte kan klockan och almanackan?

Mina kompisar Terra och Sixten har en morbror som har ett stooooort hus i Hagestad och han råkade lägligt nog vara bortrest över jul och nyår. Då bestämde deras matte Lena med min matte och min fjälla Zelma (jaaaaa jag vet, jag har många fjällor)och hennes matte Maria att vi skulle vara där över nyår och ha det skönt och mysigt.
Terra, Sixten och jag åkte iväg redan på torsdag middag och sen kom Zelma på fredagen. Terra och jag är jättegoda vänner och går hur bra som helst ihop. Sixten är en jättehygglig kille egentligen och jag har absolut inget emot honom på något sätt - bara han behåller sina långa ben hos sig själv och inte kommer och ska knuffas för då j-r i mitt lilla petithjärta ser jag rött. Han är ju snäll men sååååå himla barnslig och ska leka. Leka alltså - amen hallå - man e väl stor karl eller? Då leker man väl inte eller hur? Så då blir det lite hallå på oss och det blir en jädrans fart på mattarna kan ni tro. Och sen hux flux är det lugnt och fint igen, lika snabbt som det började. Zelmafjällan får ju tossingaryck ibland men där kan man ju se mellan tårna eftersom hon är tjej, en heeeelt annan sak jue!

Nåallafall så blev det ju strandpromenader så det stod härligan till och ni kan ju förstå vem som var duktig och fick gå lös hela tiden - ELLER HUR? Har faktiskt massa bildbevis.

På nyårsaftons förmiddag skulle det läggas spår minsann. Hahaha. Det var sagt morgon/förmiddag men ni skulle sett o hört mattarna. Herre min je vilken tid det tog innan dom hade stigit upp och frukosterat. Ja det blev nästan högan middag innan dom fick tummarna loss. Jag har faktiskt bara gått en 5-6 spår i hela mitt lilla petitliv och det var över 2 år sen tror jag bestämt. Tror ni min matte gjorde nån liten repetition? Anä - det kommer han ihåg hörde jag riktigt hur hon tänkte. Efter Lenas och Marias (som är erfarna spårläggare och hundförare) anvisningar lade matte ett kort litet spår med 3 snusdosor med korv i. Jag gick ut hårt och hittade den första - trots att matte hade noll koll - och sen när jag fick vittring på den sista så envisades matte med att jag skulle ta nr 2 först. Ja rörigt värre var det med en virrig och oerfaren spårmatte. Ovanpå alltihop hörde jag hon sa att hon inte tyckte att jag jobbat bra alls, men som tur var sa Lena o Maria att hon hade fel. Dom tyckte att jag jobbade jättebra (hallååååå - jag älskar er Lena o Maria) och dom hade säkert rätt. Tror ni inte det? Matte är ringrostig, ska se om jag kan få henne uppdaterad på spårkunskap för det är faktiskt kul!

På 12-slaget smälldes det lite raketer i gårdarna runtomkring men det var ganska långt från oss så matte var lugn och fin. Vi fyrbenta sov så det hördes och brydde oss inte det minsta. På landet kan dom både klocka och almanacka, där sköts det från 5 i 12 till kvart över ungefär precis som det ska va! Och varken förr eller senare. Ja med undantag för jägarna då som sköt som fasen på dagen när vi spårade men det hörs ju helt annorlunda och inget att bry sig om.

Sixten blev blixtkär i Zelma och var väldigt uppvaktande och det föll inte mig på läppen direkt, så emellanåt blev jag tvungen att upphäva min stämma för att dämpa honom i aktiviteten. Men konstigt nog hade det inte avsedd effekt. Man skulle faktiskt kunna säga att Sixten struntade fullständigt i mig och min reaktion, han behandlade mig som luft. Hade bara ögon för Zelma. Jaaa hon är en goding så jag förstår honom. Men men, hon åkte hem redan på söndagen tyvärr.

När vi andra körde hem på måndagen så stannade vi till på Ystads Brukshundklubb och gick en lång promenad i skogen där och det var jätteskönt. När vi kom tillbaks till bilen så åt matte och Lena var sin superdupermacka från Olof Victors som Lena hade köpt på vägen. Jag hade världens tur och fick smaka en liten bit.

Sen styrdes kosan mot Trelleborg. Även om jag tycker det är toppen att byta miljö och utforska nya marker så är det ändå härligt att komma hem till sitt eget bo igen!

Slutar med att önska alla mina vänner en riktigt, riktigt god fortsättning på det nya året! Säg till era mattar och hussar att vi alla ska ha ett toppenår i år. Och framför allt ska vi komma ihåg att det är vardagen som räknas - alla dom kuliga träningarna och härlig samvaro på långpromenader m.m. Och naturligtvis att vi får vara friska och krya. OM det sen går bra på en eller annan tävling så är det bara lite bonus och toppenkul såklart - men INTE det viktigaste!